Det finns inget att göra åt dem, det är bara att roas av dem.

Jag blev beordrad att skriva något ur mitt liv, och efter att jag utrustat mig med en öl och min vän svenska akademiens ordlista tänkte jag berätta om mitt möte med en väldigt stolt man. Jag har under mina dagar som människa förstått att det finns många stolta män, men jag finner det lika underhållande varje gång min stilla gång möter deras vägar.
Efter våran tur till IKEA, som bara det var en upplevelse i sig som skapade otrolig förvirring men också fick oss lyckliga vid tanken på att vi sparade hundralappar (prinsessbakelse OCH kaffe för endast 11 kronor och 50 öre, ja mina damer och herrar ni hörde rätt endast 11 och 50.) Förlåt, i min upprymdhet över det fantastiska IKEA kom jag helt bort från ämnet, men som sagt, jag var på väg hem på spårvagnen och eftersom vagnen var näst intill tom, så när som på en man eller möjligtvis två, så bredde jag ut mig över sätet, jag gillar att göra så, kanske för att förhindra människor för att känna att det är lättilgängligt att sätta sig bredvid mig, MEN eftersom jag ser så intresert ut så ville mannen jag ska berätta om, som var i 20-25års åldern sitta bredvid mig. När han satt sig till rätta så tittade han på mig och utbrast: 87 armhävningar på raken fattar du eller!

Jag viste inte riktigt vad jag skulle svara, muskler har aldrig riktigt imponerat mig, jag svarade något i stil med:Jasså?

Mannen fortsätter: Ah! Känn på mina muskler, Känn på mina muskler!

Jag försöker avböjja bestämt men vänligt: Nej det är lugnt.

Mannen: Jo, men kom igen känn på mina muskler.

Jag fortsätter med ett: Nej jag tror inte det.

Mannen: Jo men kom igen känn, bara lite, dom är onaturligt starka!

Jag: Jaha du där ser man.

Mannen tar en paus, kanske för att komma på nästa "smidiga" move att få berätta om hur stolt han är över sig själv. Sen säger han: Asså, jag är inte sjuk, det är inte därför jag är hes, så du behöver inte vara orolig, det är bara halsen annars är jag helt frisk så jag är inte sjuk!

Jag: Nej okej, det är lugnt, jag är inte orolig.

Mannen: Asså, det är det att jag rappat för mycket, du vet hur det är, man står i studion du vet och alla bara står och pratar och man måste ju höras du vet så man måste liksom ta i så, så det är därför jag är hes.

Jag: Jaha, jobbigt.

Mannen sitter tyst och tänker en stund till innan han känner att han måste få berätta mer om sig själv.
Jag själv tittar ut genom fönstret och biter mig i läppen för att inte skratta, jag vill ju inte direkt förolämpa mannen som just förklarat för mig hur stark han är.

Mannen: Ja asså rappen och boxningen, det är det jag verkligen sattsar på, blir det inget med det, så är det fan inte värt! Det är verkligen det jag lägger min energi på. Jag rappar och jag boxxas det är det jag gör!

Jag: Jasså.

Och jag har aldrig tidigare velat så gärna att spårvagnen ska gå fortare som då, jag ville bara av så jag kunde få skratta, jag tittar desperat ut genom fönstret och försöker verkligen bita ihop så gott jag kan. Men jag log, och Le, det var det sämsta jag kunde göra, mannen bara mal på om hur hans tränare tycker att han borde byta viktklass, men att han helre vill få bra resultat och om hur det är viktigt att ha ett bra resultat med många segrar. Jag vet inte vad jag ska svara, men jag tror inte att det spelar någon roll, jag tror att det enda denna man vill är att visa sin stolthet.

Tillslut stannar spårvagnen och jag får gå av, mannen försöker envist hjälpa mig av med min stora packning, men jag insisterar på att jag klarar mig själv. Mannen säger hejdå, och att han hoppas att vi ses igen. Jag springer av och skrattar ett efterlängtat skratt.

Nu är min öl slut och jag har gjort min plikt.
För övrigt anser jag att Kartago bör förgöras.

Med vänliga hälsningar
Högaktingsfullt SS